Tredje Inlägget

Boken slutar med en sorts argumentation mellan de tre vännerna Leena, Åse och Riita där de trots att de alla tre kommer från dysfunktionella hem tar fram det de tycker är bättre i kamraternas hem – ett försök att säga till varandra att det inte är så illa hemma hos den andra egentligen. Det är denna diskussion som avslutar boken och ger ett något bittert slut. Det känns inte som om livet kommer att vända för de tre flickorna. De är 14 och 15 år i slutet av boken och den stora planen är att kunna lämna hemmet när de är 16 år för att slippa undan sina onyktra föräldrar respektive styvföräldrar. Man hade genom boken önskat att Leenas liv skulle vända – att hon skulle ha fått ett hopp och ett löfte om ett bättre liv, men vi får själva föreställa oss hur deras historier kommer att se ut. Vi får gissa oss till om Åse gör som sin storasyster och flyttar ihop med en kille när hon är 16. Om Riita kommer att ta efter det mönster med sprit och fest som hon har vuxit upp med och som man ser t.ex. under den kvällen de hade fest på hotellet . Men naturligtvis är den vi hoppas mest för Leena, som försöker vara så stark för sin lillebror, för sin hund och för familjen i stort. Man undrar om hon ska ta sig igenom och få ett normalt vuxenliv, om hon får möjlighet till de studier hon så gärna vill göra? Man frågar sig om hon kommer att klara av det här trots ett liv som är ständiga tvära kast mellan föräldrar som är så onyktra att de nästan slår ihjäl varandra, som låter barnen och hunden svälta och fullkompligt struntar i allt till dess de får en nykter period då de plötsligt går till Länkarna fyra gånger i veckan och försöker få ihop ett vanligt liv och sedan kommer in ännu en supperiod och barnen kommer till ännu ett fosterhem tills föräldrarna får ork att vända allt igen.

Genom boken lär man känna Leena ganska väl – man förstår hennes dröm om att få ha ett ”helt vanligt liv”, det hon tror att alla andra familjer har. Hon kämpar för att hålla ihop sin familj och för att täcka upp för föräldrarnas svagheter. Man förstår t.ex. att hon känner en förvånad glädje under föräldrarnas tid vid Länkarna då hon känner igen så många andra barn från skolan – hon får en ”aha-upplevelse – det är troligen fler som har det som hon har det där hemma. Vid en jämförelse med hennes bror Markku kan man konstatera att hans sätt att hantera situationen hemma är att försvinna därifrån. Markku går i boken från att vara en ganska vild och glad liten kille till att bli något som vi nu skulle kunna kalla en ”värsting”. Han hänger med gängen i området – kommer ofta inte hem över huvudtaget på långa perioder. Han röker, han dricker och man får anta att han börjar banan med lite småbrott som troligen kommer att gå vidare till allvarligare brott och till allvarligare missbruk – kort sagt – Markku kommer troligen att bli en kopia av sin far och kommer att själv skapa det liv han flyr ifrån.

När man känner att Leena inte orkar mer så lider man med henne. Hennes mamma tappar livslusten efter att åtskilliga gånger ha blivit illa misshandlad av pappan, efter att gång på gång ha blivit hånad, slagen och söndertrasad i själen så vill mamman bara ge upp. Hon orkar inte försöka leva längre trots att hon ser att barnen håller på att gå under – att de har slutat skratta. Att Leena blir stum och lam och att Sakari slutar att prata. Leena försöker motivera sin mamma att orka fortsätta leva med orden ”Snälla mamma du har ju mig” - men inte heller det tar mamman till sig. Hennes självmordsförsök blir Leenas vardag och det går så långt att hon ibland tänker att hon faktiskt vill att mamma ska dö – så att det äntligen är över någon gång. När man läser det här så känner man hur man vill kliva in i boken och bara ta hand om barnen och hunden – man vill lyfta ur dem och ge dem den tillvaro de är värda, den tillvaro vi andra tar för givet med ordentliga och städade hem, egna rum, mat på bestämda tider, med läxor man klagar över till föräldrar som ändå finns där och hjälper till med dem, ett liv med omtanke och kärlek. Ja precis det som varje barn borde få men som det är så väldigt många som aldrig får uppleva.

"De kom in i samlad trupp. Praktikanten knuffades in först. Socialtanterna lade inte märke till uppgörelserna som låg kvar på soffbordet eller hoten som hängde i luften. De spelade blinda och sa inget om mammas färgglada pannkaksblåmärken.”

Det här är ett bevis att Leena kände att ingen brydde sig. Att alla blundade för det hemska som hände innanför hennes dörr. Det var till och med som om de som kom hem för att hjälpa familjen undvek att se mammans skador, som om de med flit ignorerade det som var fel i hemmet.